En banal historia utan magi

Igår såg jag en av de tråkigaste filmer jag nånsin sett. The Invisible Woman. En banal historia. Det medelålders geniet, Dickens 45 år, med den trista hustrun, rund dam som fött massor av barn, träffar 17-åriga Ellen, mycket blond och mycket vacker, och påstår att hos denna flicka finns allt han behöver i form av skönhet, mognad och intellekt. Men de kan ju inte gifta sig förstås, även om de flesta som räknas verkar veta om deras relation, utan den unga Ellen måste gömmas undan. I berättelsen om deras relation finns det bara en enda scen som andas någon form av känsla och det är när Dickens har tagit med Ellen på besök hem till sin gode vän som lever tillsammans med en änka utan att vara gift. På trappan till hemmet väser Ellen att hon inte hade förstått att en relation med Dickens skulle innebära att vara hans hora.

För övrigt finns det ingen magi i filmen. Ingen magi i Dickens texter som deklameras från scenen eller spelas på teatern. Ingen sensualitet i mötena mellan Dickens och Ellen. Vad menar filmskaparen att Ellen såg hos honom, denna träbock till man? Och vad är det meningen att jag ska känna för de händelser som paret råkar ut för och som staplas på varandra i filmen utan finess. Ett döfött barn. En blodig tågolycka. Placeringen av Ellen i det stora tomma huset på landet.

Filmens enda intressanta del är de återkommande besöken i Ellens nutid. Nu är hon gift med en jämnårig man och mor till en liten pojke. Dickens är död och Ellen sätter upp en av hans pjäser. I pauserna mellan repetitionerna går hon ut på hysteriskt snabba promenader vid havet. Plågad, det förstår vi. Skickligt iscensatt. Det går att känna. Men att hennes plåga skulle handla om någon slags saknad efter Dickens, där tvekar jag.

Ett stort problem med filmen är också att regissören Ralph Fiennes, som för övrigt även spelar Dickens, verkar ha förtrollats fullständigt av Felicity Jones utseende. Utan att ha räknat minuter hävdar jag att säkert 50 procent av filmen består av närbilder på den unga Ellens ansikte blandat med närbilder på hennes skuldror och hals.

Nyheter och vrede

Det är naturligtvis inte svårt alls. Om jag ansträngde mig lite skulle jag kunna se säsong tre av Game of Thrones nu och jag kunde ha sett The Newsroom för länge, länge sedan. Men det är inte så det går till här. Jag ser The Newsroom när serien visas på svensk TV. Vilket alltså är nu.

Jag trodde nog att jag skulle gilla The Newsroom. ”Jag vill inte tycka synd om nån, jag vill ha fakta!” gastar producenten MacKenzie på redaktionsmötet. Yes, yes, yes, väser jag från mitt soffhörn, så förbannat trött på nyhetsdrama och det offentliga samtalet. ”Jag vill inte ha makthavare som böjer sig för kampanjer, jag vill ha makthavare som vet vad de gör” skrev jag tidigare idag på Twitter men raderade uppdateringen innan jag tryckte på Send. Jag vill verkligen inte vara del av den rusande floden av 140-teckens-tyckanden.

Som jag ser det så har det offentliga samtalet reducerats till kampanjer och utspel som nästan bara bygger på känsloargument och som leds av skickliga domptörer med stark vilja att synas och höras. Jag kan inte minnas när jag senast såg ett nyhetsinslag där en händelse på allvar sattes in i ett historiskt och kunskapsmässigt sammanhang. Däremot läggs det oändlig energi på att slå fast vems fel det ena eller andra är, kräva folks avgång och fråga människor hur saker och ting känns. Jag kan bara återigen konstatera att när jag 1999 beslutade mig för att lämna journalistyrket efter 10 yrkesverksamma år så gjorde jag helt rätt.

Att sedan The Newsrom, avsnitt två säsong ett, följs av Dag, avsnitt fyra säsong tre, kan ju bara betraktas som en sagolig lyckoträff. ”Denna förbannade vilja att vara till lags!”, vrålar Dag och går hårt åt det dubbelvänstrande paret på mottagningen innan han stormar ut och iväg till kvinnan som påstår sig ha fött hans barn och borrar upp hennes ytterdörr med en slagborr. Jag skrattar, högt och befriat. Jag borrar inte upp dörrar och jag skriker inte folk i ansiktet, även om jag ibland har god lust. Men arg, det är jag.

Call Girl är en viktig film

Jag tycker att den fungerar. Faktum är att jag tycker att den fungerar alldeles utmärkt. De kostymklädda, glasögonprydda männen som kliver in och ut i rummen där flickorna befinner sig är så lika att de är utbytbara. Ont och gott blir ointressant i en värld där kvinnan som leder flickorna mot undergången samtidigt är den mest kärleksfulla i deras liv och där socialarbetarna är så naiva och okunniga att det är plågsamt.

Call Girl har fått kritik för att vara spekulativ och det talas om förtalsanmälningar. För min del tycker jag att det blir effektivt när den för tillfället ansiktslösa stadsministern visar sig vara en av sexköparna. Det handlar om något mycket större än att anklaga en bortgången Olof Palme för att ha köpt sex av minderåriga. Det handlar om att visa hur en kultur där sexuellt utnyttjande av övergivna skolhemsflickor är ok ända upp till den översta toppen av maktpyramiden. För det vet ju alla som har satt sin fot på en arbetsplats, att så som ledningen agerar, sådan blir kulturen och normerna på arbetsplatsen.

Kajsa Ekis Ekman drar paralleller till en annan man med makt i DN idag:

minns polischefen Göran Lindberg som lovade att hjälpa tonåringar bort från behandlingshemmen bara de ställde upp på sex med honom.

Och precis som hon så frågar jag mig hur det kan fortsätta hända. Varför kan vårt samhälle inte skydda utsatta tonåringar från män med makt? Sedan må det handla om polischefer, ministrar eller pappor i familjehem.

Call Girl är en viktig film och det är synd att filmens livsviktiga frågor drunknar i frågorna om Palmes roll i historien.

Take shelter

Vi vill gärna tro att det går att skydda sig, sitt liv och sina närmaste. Vi har hela industrier som bygger på den tron. Försäkringsbranschen. Bankväsendet. Hela den stora sjukvården. Läkemedelsindustrin. Socialstyrelsen. Vi betalar våra försäkringar och sparar våra pengar, vi går snällt och vaccinerar oss mot hotande pandemier och vi betalar våra skatter för att sjukvården ska rädda oss när vi blir sjuka eller skadade. Då har vi gjort vad vi kan. Då känner vi oss nöjda.

Men om man ändå inte känner sig trygg?

Curtis har ett bra liv med sin fru och sin lilla dotter. Slitsamt men bra. Ändå är han aldrig lugn. Han drömmer om ett fruktansvärt oväder som kommer att förgöra allt i sin väg och hur de som står honom närmast förvandlas till onda människor som vill honom ont. Han kan inte skilja på dröm och verklighet. Han måste göra något. Han söker hjälp, blir hänvisad till en skicklig terapeut men av ekonomiska skäl hamnar han istället på en mottagning där en slags kuratorer avlöser varandra.

Samtidigt bygger han ett skyddsrum under jorden. Paradoxalt nog så kostar skyddsrummet honom all den praktiska trygghet han har i sitt liv. Han blir av med både jobb och anseende tillsammans med sjukvårdsförsäkringen som skulle betala dotterns operation.

Det intressanta med Take shelter är inte huruvida hotet är reellt eller något som Curtis skapat i sin oroliga hjärna. Det intressanta är vilka mekanismer det är som får oss att känna oss trygga. För någonstans vet vi ju allihop att katastrofen kan lura bakom nästa hörn. Tsunamin kan komma till semesterparadiset. Den hatiske unge mannen kan bestämma sig för att döda ungdomarna på sommarlägret. Den trötta kvinnan kan somna vid ratten på motorvägen och två familjer kommer aldrig mer hem. Och mitt i allt detta lyckas vi leva.

Det kan inte Curtis. Kanske är det ett verkligt hot han har föraningar om eller så är det helt enkelt tillvarons fullständiga oberäknelighet han inte kan värja sig mot. Jag vet inte men intressant är det.

 

Anpassning eller döden

Hennes man är en feg pösmunk till domare som ser ut att vara jämnårig med sin mamma. Över det vackra porslinet viner anklagelser från modern som projektiler droppade i gift.  Den storväxte domaren kryper ihop inför kampen mellan de två kvinnorna och rör inte en muskel för att bistå sin unga, vackra hustru. Istället låter han blicken landa långt nere i tekoppen.

Hennes älskare är en förvuxen pojke som fastnat i krigsåret 1940 när han var stridspilot och räddade England. Nu lever han i Nostalgiland och på puben spelar han och hans kompis upp små sketcher från livet i luften.

Hon lämnar den fege pösmunken för den förvuxne pojken och flyttar in i hans brunmurriga lägenhet nånstans mitt i ett sönderbombat London.

Jag läser recensioner i DN och SvD. Höga betyg. Mårten Blomqvist i DN berömmer regissören Terrence Davies för hans förmåga att återskapa ett engelskt 1950-tal  där:

den sociala kontrollen är stark, mat ransoneras fortfarande, så även känslor, lägenheter värms med gaskaminer som slukar shillingmynt. Fönstren är rektanglar av bländande ljus, men en bit ifrån dem härskar dunkel i de murriga hemmen.

Blomqvist är också förtjust i Rachel Weisz porträtt av huvudpersonen Hester som ”skeppsbruten i ett inkrökt England”.

Även Hynek Pallas i SvD ger högsta betyg och är betagen i Davies för:

hans förmåga att skapa intima scener mellan älskande, välskrivna så de bränner hål i min själ.

Nej, jag säger inte att filmen är dålig. Jag gillar också miljöerna och de långsamma skeendena. Jag förförs av den ibland överdramatiska musiken och blir mer och mer förtjust i de långa allsångsscenerna ju mer jag tänker på dem. Men jag förstår inte riktigt vad det är filmen vill säga.

Den här unga kvinnan, fast i ett tryggt men kärlekslöst äktenskap, möter passionen i form av en förvuxen pojke och låter sig svepas med. Då hamnar hon i en förljugen tillvaro med en ansvarslös man som inte vill ha hennes starka känslor och inte vill veta av hennes krav.

Titeln The Deep Blue Sea säga anspela på ett uttryck för att välja mellan två onda ting, ”the devil and the deep blue sea”. Först tänkte jag att de två onda tingen är de två männen. Tryggt och kärlekslöst eller osäkert och passionerat. Men ju mer jag tänker på saken ju mer tror jag att de två onda ting Hester har att välja på är anpassning eller döden. Båda männen vill ha henne lite lagom. ”Låt inte mamma reta upp dig”, säger domaren. ”Se inte på mig sådär, kräv inte att jag ska komma ihåg din födelsedag”, säger stridspiloten.

Första gången hon täcker dörrspringan med filtar och matar gaskaminen full med shillingmynt så räddas hon från det djupa blå havet. Men kampen är nog långtifrån över. Och det är troligen därför den här filmen gör mig så arg.

Mycket går att läka. Men det är inte lätt

Ibland kan jag tycka att livet är onödigt hårt mot mig. Det finns förstås ingen objektiv sanning i det påståendet. Det är bara en känsla. För vad vet jag om andra livs hårdhet?

Jag såg Svinalängorna i helgen. Den var stundtals ganska vidrig. Att växa upp i en familj där föräldrarna super måste vara något av det allra svåraste. Att torka skit och spyor. Att smuggla hem mat från skolmatsalen för att lillebror ska få något i magen. Att hämta avlagda kläder i församlingshemmet. Att se fram emot julen och se allt gå i kras när pappa välter julgranen och kallar mamman för fitta.

Det går att resa sig ur en trasig barndom. Mycket går att läka. Acceptera. Kanske förlåta. Men det är inte lätt. Och hur väl man än bygger sitt nya liv. Vilka försäkringar man än tecknar. Hur långt bort man än flyttar. Så finns den där lilla flickan alltid kvar och när man minst anar det så står man där igen. Mitt i det hemska. I de klumpiga känslorna och de tafatta händerna. Orättvist bestraffad. Avvisad. Förminskad.

Leena i Svinalängorna, hon simmar. Själv läste jag. Leena simmar än. Och jag läser.

Elle

Juliette Binoche är journalist. Hon bor med make och två söner i en vackert möblerad lägenhet. Där skriver hon på en artikel om unga kvinnor som finansierar sina studier med prostitution. Samtidigt som hon handlar, lagar mat till kvällens viktiga middag med makens chef och bråkar med sonen som hellre vill röka på och teckna än gå i skolan. Dessutom trilskas kylskåpsdörren varje gång hon ska stänga den.

Journalisten Anne tror nog att hon ska möta olyckliga horor men när den unga Alice pratar om hur hon fortfarande har en känsla av att hon stinker så är det inte mötena med alla de uttråkade äkta männen som köper hennes tjänster hon menar. Det är lukten av uppväxtens billiga kläder och fattiga hyreshus hon pratar om.

Naturligtvis krockar alltihop i Annes huvud. Men jag förstår inte riktigt vad filmen vill. Att saker och ting nästan aldrig är som de verkar vid första anblicken? Nå, men det vet vi väl! Mer då?!

A Dangerous Method

I samma ögonblick som ljuset tänds vet jag att jag måste se den igen. Dialogerna. Jag måste höra dem igen. För att förstå. Jung och Freud. Freud och Jung. Och jag längtar efter att få och skriva brev. Långa, eftertänksamma, argumenterande, handskrivna brev.

Det var mycket jag inte tyckte om. Men samtalen mellan den protestantiska idealisten Jung (Michael Fassbender) och den varma, skarpa judiska patriarken Freud (Viggo Mortensen) om drömmar och vetenskap, jag vill höra dem igen. Eller kanske ännu hellre läsa dem.

The skin I live In

Hur jag än försöker får jag ingen ordning på den här filmen. Den är vidrig men det förstår jag först efteråt eftersom hela filmen är så estetiskt fulländad. Varje detalj är perfekt! Men jag funderar fortfarande på vad den egentligen handlar om.

Lite ledning får jag av Jan Söderqvists recension i SvD. Han skriver:

Huvudpersonen, doktor Ledgard, är besatt av huden och hur identiteten är kopplad till ansiktet. Offer för brännskador måste, menar han, till varje pris få sina ansikten rekonstruerade för att återupprätta det egna jaget, eftersom de i andras ögon har fått inte bara sin fysionomi utan även sin identitet deformerad. Identiteten bor, enligt detta synsätt, i andras ögon. Man är den person som andra människor uppfattar, som återspeglas i huden.

Men vem är kvinnan som han håller fången på sin lantliga egendom? Vad kommer hon ifrån? Är de ett par? Eller inte?

Almodovars nya film är nog en film om identitet.

Love During Wartime

Jasmine är judinna från Jerusalem, hennes man Osama är muslimsk palestinier från Ramallah. Närt de gifter sig hamnar de i ett ingenmansland. Han får inte bo i hennes land. Hon får inte bo i hans land. Hon lyckas få en fristad i Tyskland men det dröjer innan han kan få visum och när han väl får det är han inte tillåten att jobba.

Jag gillar den här filmen för att den inte tar ställning. En naken och avskalad dokumentär som blottar hur den enskilda människan drabbas av länders konflikter.