Mycket går att läka. Men det är inte lätt

Ibland kan jag tycka att livet är onödigt hårt mot mig. Det finns förstås ingen objektiv sanning i det påståendet. Det är bara en känsla. För vad vet jag om andra livs hårdhet?

Jag såg Svinalängorna i helgen. Den var stundtals ganska vidrig. Att växa upp i en familj där föräldrarna super måste vara något av det allra svåraste. Att torka skit och spyor. Att smuggla hem mat från skolmatsalen för att lillebror ska få något i magen. Att hämta avlagda kläder i församlingshemmet. Att se fram emot julen och se allt gå i kras när pappa välter julgranen och kallar mamman för fitta.

Det går att resa sig ur en trasig barndom. Mycket går att läka. Acceptera. Kanske förlåta. Men det är inte lätt. Och hur väl man än bygger sitt nya liv. Vilka försäkringar man än tecknar. Hur långt bort man än flyttar. Så finns den där lilla flickan alltid kvar och när man minst anar det så står man där igen. Mitt i det hemska. I de klumpiga känslorna och de tafatta händerna. Orättvist bestraffad. Avvisad. Förminskad.

Leena i Svinalängorna, hon simmar. Själv läste jag. Leena simmar än. Och jag läser.

Elle

Juliette Binoche är journalist. Hon bor med make och två söner i en vackert möblerad lägenhet. Där skriver hon på en artikel om unga kvinnor som finansierar sina studier med prostitution. Samtidigt som hon handlar, lagar mat till kvällens viktiga middag med makens chef och bråkar med sonen som hellre vill röka på och teckna än gå i skolan. Dessutom trilskas kylskåpsdörren varje gång hon ska stänga den.

Journalisten Anne tror nog att hon ska möta olyckliga horor men när den unga Alice pratar om hur hon fortfarande har en känsla av att hon stinker så är det inte mötena med alla de uttråkade äkta männen som köper hennes tjänster hon menar. Det är lukten av uppväxtens billiga kläder och fattiga hyreshus hon pratar om.

Naturligtvis krockar alltihop i Annes huvud. Men jag förstår inte riktigt vad filmen vill. Att saker och ting nästan aldrig är som de verkar vid första anblicken? Nå, men det vet vi väl! Mer då?!

A Dangerous Method

I samma ögonblick som ljuset tänds vet jag att jag måste se den igen. Dialogerna. Jag måste höra dem igen. För att förstå. Jung och Freud. Freud och Jung. Och jag längtar efter att få och skriva brev. Långa, eftertänksamma, argumenterande, handskrivna brev.

Det var mycket jag inte tyckte om. Men samtalen mellan den protestantiska idealisten Jung (Michael Fassbender) och den varma, skarpa judiska patriarken Freud (Viggo Mortensen) om drömmar och vetenskap, jag vill höra dem igen. Eller kanske ännu hellre läsa dem.

The skin I live In

Hur jag än försöker får jag ingen ordning på den här filmen. Den är vidrig men det förstår jag först efteråt eftersom hela filmen är så estetiskt fulländad. Varje detalj är perfekt! Men jag funderar fortfarande på vad den egentligen handlar om.

Lite ledning får jag av Jan Söderqvists recension i SvD. Han skriver:

Huvudpersonen, doktor Ledgard, är besatt av huden och hur identiteten är kopplad till ansiktet. Offer för brännskador måste, menar han, till varje pris få sina ansikten rekonstruerade för att återupprätta det egna jaget, eftersom de i andras ögon har fått inte bara sin fysionomi utan även sin identitet deformerad. Identiteten bor, enligt detta synsätt, i andras ögon. Man är den person som andra människor uppfattar, som återspeglas i huden.

Men vem är kvinnan som han håller fången på sin lantliga egendom? Vad kommer hon ifrån? Är de ett par? Eller inte?

Almodovars nya film är nog en film om identitet.

Love During Wartime

Jasmine är judinna från Jerusalem, hennes man Osama är muslimsk palestinier från Ramallah. Närt de gifter sig hamnar de i ett ingenmansland. Han får inte bo i hennes land. Hon får inte bo i hans land. Hon lyckas få en fristad i Tyskland men det dröjer innan han kan få visum och när han väl får det är han inte tillåten att jobba.

Jag gillar den här filmen för att den inte tar ställning. En naken och avskalad dokumentär som blottar hur den enskilda människan drabbas av länders konflikter.

Alper

Vad händer när en människa inte får vara sig själv? Jag tror att hon till slut tappar greppet och filmen Alper säger samma sak. Trots att syftet med alpernas verksamhet i grunden är gott; de ska ersätta någon som just dött för att göra tiden närmast efter förlusten mindre svår för de efterlevande.

Alper handlar om att inte duga. Att inte uppskattas för den unika person du är.  En grupp människor med olika yrken spelar ett slags rollspel under ledaren som kallar sig Mont Blanc. De övriga medlemmarna har kodnamn efter lägre bergstoppar som Matterhorn, Weisshorn och Monte Rosa.

Deras roll är att behaga. De ska behaga ledaren för att få uppdrag och för att inte bli bestraffade. Sedan ska de behaga personerna de placeras hos och där de ska spelar en älskad och bortgången dotter, make eller syster. Så plågsamt. Så sevärt.

Filmfrossa

Shame

Hur i hela världen bär han sig åt för att gå från världsvan snygging till skamfylld stackare utan att använda några yttre attribut. Måste vara tonfallet, hållningen blicken. Skickligt!

 

Små vita lögner 

Vad är vänskap? Vilka lögner är det kitt som håller ihop en grupp vuxna vänner? Vem är viktig? Och hur vet man det? Små vita lögner utspelar sig omväxlande i Paris och i semesterhuset vid havet utanför Bordeaux. Jag älskar de franska miljöerna, språket och de vackra människorna. Jag tycker om deras tillkortakommanden och deras oförmåga att vara vuxna. Jag tycker att jag kommer nära. Och begravningen. Omöjlig att beskriva.

 

Katinkas kalas

Jag snubblar igenom Katinaks kalas. Hack, hack, hack. Alla pratar om sig. Ingen lyssnar på någon annan. En förfärlig historia där ingen vill någon annan väl. Men den utspelar sig i ett bedövande vackert Sommarsverige. Väldigt märklig film!

En enkel till Antibes

Den ställer frågor, Richard Hoberts film. Hur gör man för att höra sin hjärtas röst? När ska man följa den? Och hur gör man?

George är änkling och bor ensam i sin villa. De medelålders barnen smider planer bakom hans rygg för att kunna sälja huset och komma åt pengarna och hemhjälpen snor hans värdesaker för att låta en kriminell pojkvän sälja dem. Som tur är har han grannen och vännen träsnidaren i huset bredvid.

Jag vet att frågorna är allvarligt ställda men ibland känns karaktärerna som en slags karikatyrer. Den skuldsatte sonen är så skruvat girig. Hemhjälpen ger aldrig upp försöken att skinna George på pengar, trots att hon reser med honom ända till Antibes. Den medelålders dottern, vacker men sliten, är mer tonåring än vuxen och slutet är som ett skämt. Fast ett allvarligt skämt.

Sven-Bertil Taube är ljuvlig som George. Rolig. Dråplig. Och klok. Scenen när han kör till optikern är obetalbar. Liksom när han lurar i barnen att han börjar bli dement. Dessutom är det en vacker film.

Förbjuden kärlek i Iran

Det är brodern som stannar kvar hos mig. Brodern och den unga, vilda levnadsglada flickan som blir hans kuvade hustru.

Vi är i Irans huvudstad Teheran. Tonårstjejerna Astafeh och Shireen är sedesamt dolda på dagarna i skolan men hemma hos Astafehs sekulära familj har de en fristad och på nätterna utforskar de stadens undre, förbjudna värld. De lever i någon slags sorglös trygghet mitt i det stränga systemet, ända tills Astafehs bror kommer hem nyfrälst efter en drogavvänjning. Brodern har helt andra planer för sin syster och framför allt för systerns väninna.

När brodern kommer hem har Astafeh och Shireen precis inlett en hemlig lesbisk relation. Ändå är det inte den förbjudna homosexualiteten som blir kraften i den här berättelsen. Det mest kraftfulla är de unga kvinnornas livsaptit, driften att utforska och prova livet, att byta de tunga sjalarna mot fjärilslätta scarves och måla munnarna djupröda. Det är här hotet finns. Det är detta som gör brodern och hans trosfränder utanför familjen så rasande.

Det gör mig ledsen att se att en familjs vishet har så lite att sätta emot grymheten och hårdheten hos ett obarmhärtigt system.

Simon och ekarna

Det är en fantastisk historia. Som film och som bok. Det fanns några saker som jag tyckte alldeles särskilt mycket om och som jag inte mindes från boken.

En är att Helene Sjöholm i rollen som Simons mamma inte kan sjunga och att Simon ber henne låta bli när hon ändå gör det. Lite roligt nu när det är just Helene Sjöholm.

En annan sak är att kraften i ekarna, i vinden och i havet aldrig förklaras med ord.

Att Simons pappa är en sån utpräglad och bildningsfientlig arbetarklassman mindes jag inte heller. Kanske stör det mig mer nu än det gjorde när jag var yngre och läste Marianne Fredrikssons bok. Dock är det rörande när han bygger om huset efter att hustrun haft hjärtinfarkt och ska komma hem efter en sjukhusvistelse. Som arbetsklassunge känner jag väl igen den arbetande mannens oförmåga att visa omtanke och kärlek på annat vis än genom sina händers verk.

När det gäller historien i sin helhet så har jag lite svårt för den där envisa bilden som innebär att det finns en räddning som väntar på varje vilset barn. Här i form av den judiske bokhandlaren, kamraten Isaks pappa. Han är den som ger Simon en ingång till det han längtar efter och den första nyckeln till hemligheten kring hans härkomst. Det är samma berättelse som Den fula ankungen. Barnet som inte passar in i sin familj men som blir allt hon är förutbestämd att vara när hon hittar platsen som väntar på henne.

Min erfarenhet är att det sällan ligger några gömda brev eller bortglömda dagböcker och väntar på att bli hittade av det vilsna barnet. Men i litteraturen och i filmens värld sker det ständigt. Vi andra, som lever i den vanliga världen, brukar få kämpa. Ofta hela livet. Å kanske hittar vi ändå inte vår rätta plats. Om den ens finns.