Om jag blir väldigt ledsen, upprörd, överlycklig eller om jag grunnar på något komplicerat, brukar jag då brista ut i sång? Nej! Men i musikalernas värld är det så det går till. Det är så märkligt, ändå kan jag uppskatta musikaler då och då. Filmatiseringen av Mamma Mia är ett exempel. Senaste versionen av Hairspray en annan. Sen finns ju Hair, en filmmusikal som jag ständigt återkommer till. Anledningen är så enkel som att jag tycker om musiken.
Sweeney Todd är något helt annat. Sångerna i Tim Burtons skruvade splattermusikal är inga hitlåtar. När den sista blodiga bilden tonat bort minns jag inte en enda melodi. Jag grunnar och grunnar på vad det är som trots det får 
formen att fungera och kommer att tänka på Lars von Triers Dancer in the Dark. Liksom Sweeney Todd är också det en fasansfull historia som startar i hopplöshet, rullar vidare i vanmakt och till slut lämnar åskådaren med en slutscen där den allra värsta mardrömmen blivit verklighet.
Det tar ett tag innan jag kommer på det. Både Sweeney Todd och Dancer in the Dark är moderna versioner av den antika grekiska tragedin. Den grekiske filosofen Aristoteles formulerade under antiken en teori för hur tragedin skulle se ut. Enligt honom skulle gestalterna vara både goda och onda och på så vis ha inre motsättningar. I dramat byggs spänningen upp till en vändpunkt mitt i dramat, den så kallade peripetin, då nya saker avslöjas som leder fram till den slutgiltiga katastrofen. Under dramat lär publiken känna huvudkaraktären och grips av medlidande inför personens öde samtidigt som de lär sig att frukta den högra makten, till exempel ödet och gudarna. Effekten blir att publiken renas från onda tankar. De genomgår katharsis och går ut från teatern med renade sinnen.
Jag ska inte avslöja för mycket om Sweeney Todds öden och äventyr men att säga att han är en sammansatt personlighet är en underdrift. Han drivs av lika delar kärlek och hämnd, han vill uppnå något och skyr ingenting för att komma dit. Han är så besatt av sitt mål att han inte ser vad han har framför ögonen och vad han förlorar på vägen. Och hela historien slutar med med fasansfull katastrof.
Selma i Dancer in the Dark är en helt annan karaktär men precis lika komplicerad och sammansatt. Hon är godhjärtad och fruktansvärt målmedveten. Hon strävar mot sitt mål, att rädda sonen från blindhet, men ser inte att hennes handlingar tar ifrån pojken det kanske viktigaste i hans liv. Slutet är sorgligt och vedervärdigt och bland det värsta jag sett på film.
Personer med inre motsättningar. Kampen mellan människans inre godhet och hennes ondska. En vändpunkt som leder fram till den slutliga katastrofen. Budskapet att ingen kan undgå sitt öde och de högre makterna. Medlidande och skräck. Katharsis? Se dem och bedöm själva.
Musiken då. Jo, jag tror att både Tim Burton och Lars von Trier valt musikalformen därför att de vet att musik talar till en djupare del av våra sinnen. Rätt musik öppnar skikt i vårt undermedvetna som vanligtvis är slutna. Vi blir öppna för dramats starka känslor. Åtminstone fungerar det så för mig.
Mirandas filmsalong 