Den ställer frågor, Richard Hoberts film. Hur gör man för att höra sin hjärtas röst? När ska man följa den? Och hur gör man?
George är änkling och bor ensam i sin villa. De medelålders barnen smider planer bakom hans rygg för att kunna sälja huset och komma åt pengarna och hemhjälpen snor hans värdesaker för att låta en kriminell pojkvän sälja dem. Som tur är har han grannen och vännen träsnidaren i huset bredvid.
Jag vet att frågorna är allvarligt ställda men ibland känns karaktärerna som en slags karikatyrer. Den skuldsatte sonen är så skruvat girig. Hemhjälpen ger aldrig upp försöken att skinna George på pengar, trots att hon reser med honom ända till Antibes. Den medelålders dottern, vacker men sliten, är mer tonåring än vuxen och slutet är som ett skämt. Fast ett allvarligt skämt.
Sven-Bertil Taube är ljuvlig som George. Rolig. Dråplig. Och klok. Scenen när han kör till optikern är obetalbar. Liksom när han lurar i barnen att han börjar bli dement. Dessutom är det en vacker film.
Mirandas filmsalong 